Åh nej

I går när jag var på Ica och handlade blev det kaos. Jag hade händerna fulla av barn, vagn, plånbok mm. Allt skulle ut ur bilen och för att få en hand ledig la jag mobilen på biltaket. 
Gick sen in och handlade om kom ur för att packa in allt igen. Åkte iväg och hinner komma ca hundra meter när jag hör något tjonga till o bilen. Va fan vad det tänkte jag!?
Åkte vidare och efter ytterligare några hundra meter ser jag att mobilen inte är uppkopplad. Konstigt! Då insåg jag att fan jag la mobilen på taket förut. Det var ju den som åkte av.
Vände snabbt som tusan och körde tillbaka. Jajamän där mitt i vägen låg min mobil i tre delar. Parkerade snabbt och fick springa ut i gatan för att samla ihop alla delar. Mobilen var såklart skrot men simkorten klarade sig så jag åkte till kontoret och hämtade en annan mobil. Puh vad sköt att det mesta fanns sparat dock inte sms, blder eller saker i kalendern.  Men det finns nog på mitt googlekonto någonstans, måste bara veta hur jag hittar det

Men hur typisk mig är inte detta!? Jag är så jävla klantig och snurrig. Tur att det inte var bilbarnstolen jag glömde på taket ha ha.

Köket

Vi har hotat upp vårt kök lite i helgen. Har slipat och vitlaserat bänkskivan och bytt handtag, små förändringar som gör stor skillnad. 

Är väldigt nöjd med hur det blev! Nu ska vi bara byta blandare också sen är vår minirenovering klar.


Livets tårtbitar

Jag har inte stuckit under stol med att vara hemma och mammaledig på heltid inte är något för mig. En del jag säger att de förstår mig fullt ut medan andra veckar tycka att som nybliven mamma så ska man vilja vara hemma minst ett år, och det är konstigt om man väljer att inte vara det. Alla är vi olika och jag har insett att bara för jag blivit mamma så betyder inte det att det är det enda jag är. Jag är mer än så. Mitt liv har fler tårtbitar.

Därför har jag valt att jobba en del, började jobba när Minja var 2 veckor gammal. Inte för att jag var tvungen utan för att jag ville.
Jag mår inte bra av att bara gå hemma och leva som mammaledig. Jag känner mig ensam, uttråkad och inte behövd. Jag trivs med att jobba och komma till användning, få det sociala och vara utan barn.
Samma sak vänner, fest och barnfria dagar. Jag tycker det är lika roligt att gå ut en lördagkväll och komma hem kl 03 nu som för fem år sedan. Jag behöver få sakna och längta efter mitt barn för att må bra.
Livets alla tårtbitar måste fyllas även nu när jag har en 11 veckors bebis. Kanske onormalt enligt vissa men helt självklart för mig.