Hummerfiske i Kämpersvik

För femte året i rad åker vi upp och fiskar hummer i Kämpersvik. Det har blivit en uppskattad tradition som jag längtar till. Kanske inte så mycket för just fiskets skull (jag tycker mest synd om de vackra hummrarna som blänker i svart och skimmer) utan med för umgänget och sällskapet! Det är lyxigt att få hänga en hel helg med de närmsta vännerna och bara ha det gött.
Tråkigt bara att nånga har trillat av under åren som gått. Vi var ett rejält gäng från början men många av de ordinarie har försvunnit på vägen och nån har kommit till...Att det ska vara så svårt att få ihop alla!?
 
I är känns det dock som att det kommer bli en kall helg. Det var minusgrader här i natt och att vara ute på havet på Västkusten med vind och kyla är inte roligt.
För fem år sedan hade vi en magisk helg med strålande väder och vi satt ute på bryggan på kvällen. Så härligt!
 
Relaterad bild

Älskade unge

Minja är nu snart 8 månader gammal och jisses vad tiden har gått fort och vad mycket som hänt! Nu kryper hon omkring, har tre tänder och äter riktig mat håret lyser dock med sin frånvaro ännu...). Vad hände med den lilla lilla bebisen? Hon är ett barn nu plötsligt.

Hon blir bara roligare ju äldre hon blir. Babblar och gör miner samtidigt som hon är snabb som en vessla på att ta saker, krypa iväg eller röja i nåt hon hittat på golvet. Allt åker in i munnen så det gäller att ha koll. Minsta gruskorn på golvet letar hon upp och stoppar i sig. Den lugna tiden är över och förbi, nu gäller att bli vakthund här för det går undan när hon är i farten.

Nästa fredag är min sista mammalediga dag för det här året. Jonas ska vara hemma i ett halvår nu och till våren delar vi upp det lite mellan oss. Nästa sommar ska hon börja dagis är vår tanke. Spännande.

Min älskade unge alltså. Det är tur att man älskar sina barn villkorslöst för det är en jäkla uppoffring man gör. Man sätter sig själv och allt/alla andra åt sidan. Jag tycker ändå jag är bra på att inte "bara vara mamma" utan vara som innan, vara mig själv. Men livet blir liksom aldrig det samma oavsett hur mycket man vill det. Tiden, kärleken och energi räcker inte till som innan. Nu har man sitt älskade mirakel att alltid sätta i första rummet. En uppoffring som heter duga men som såklart är värt det alla gånger om!