Vårruset

Sprang Vårruset i går för typ 6:e året i rad. Hade noll förväntningar då jag sprungit en enda gång sedan jag fick barn. 
Men oj så bra det gick! Faktiskt bättre än någonsin. Sprang för första gången 5km på under 30 min. Inte mycket att skryta med jag vet, men för mig är det en bedrift och jag uppfyllde ett mål jag haft länge. Äntligen lyckades jag!!


Vädret var kanon och jag hade Jonas, Minja, Shabby, Johan och Ruth där som hejade. Tack för att ni kom och tittade på mig. 

Nu ska jag springa midnattsloppet i augusti, 10 km under en timme är målet då...

Åh nej

I går när jag var på Ica och handlade blev det kaos. Jag hade händerna fulla av barn, vagn, plånbok mm. Allt skulle ut ur bilen och för att få en hand ledig la jag mobilen på biltaket. 
Gick sen in och handlade om kom ur för att packa in allt igen. Åkte iväg och hinner komma ca hundra meter när jag hör något tjonga till o bilen. Va fan vad det tänkte jag!?
Åkte vidare och efter ytterligare några hundra meter ser jag att mobilen inte är uppkopplad. Konstigt! Då insåg jag att fan jag la mobilen på taket förut. Det var ju den som åkte av.
Vände snabbt som tusan och körde tillbaka. Jajamän där mitt i vägen låg min mobil i tre delar. Parkerade snabbt och fick springa ut i gatan för att samla ihop alla delar. Mobilen var såklart skrot men simkorten klarade sig så jag åkte till kontoret och hämtade en annan mobil. Puh vad sköt att det mesta fanns sparat dock inte sms, blder eller saker i kalendern.  Men det finns nog på mitt googlekonto någonstans, måste bara veta hur jag hittar det

Men hur typisk mig är inte detta!? Jag är så jävla klantig och snurrig. Tur att det inte var bilbarnstolen jag glömde på taket ha ha.

En månad

Idag blir Minja en månad gammal. Det här med tid som passerat är så märkligt...Känns som hon kom i går samtidigt som det känns som hon varit en del av mitt liv i evigheter. Känns som att jag nyss fick reda på att jag var gravid samtidigt som det känns som om jag varit gravid i halva livet. Märkligt!

Hon är en tjock och glad liten tjej som för det mesta sover bra om nätterna och är nöjd på dagarna. Ibland får hon sammanbrott och bara skriker, ibland håller hon morsan vaken 4 timmar en natt och ibland lipar hon nonstop. Men så är det ju, det går upp och ner och fram och tillbaka. 

Hur som helst, idag är det fyra veckor sedan jag låg där på förlossningen med en nyfödd, blå, slemmig,  ihoptryckt unge som just lämnat min kropp. Där och då kände jag mig oövervinnerlig och starkast i hela världen, jag hade just överlevt en förlossning. Har aldrig kännt mig så levande som just då.
Den känslan finns inte riktigt kvar...Nu handlar det mer om att överleva vardagen, få tillräckligt med sömn, fylla mammadagarna med något vettigt, hinna med hemmet, ha tid för hunden, ge Jonas uppmärksamhet, tillbringa tid med vänner osv osv. Jag är inte ett stort fan av just det här med att vara hemma med en nyfödd känner jag...
Det är både tufft, tråkigt och jobbigt att vara hemma själv hela dagarna men samtidigt älskar jag såklart Minja över allt annat så jag skulle göra allt för henne. Men jag var inte beredd på att första tiden hemma skulle vara så påfrestande.
De två första veckorna var hemska, då hade jag dagliga sammanbrott och undrade vad fan vi hade gjort!? Hur kunde livet bli såhär upp och ner och i kaos. Så känner jag inte längre utan nu är jag van.
Det kommer såklart kännas bättre och bättre ju längre tiden går och det är ok att inte älska första tiden. Jag var nog bara oförberedd.
Nu ser jag fram emot våren så att jag kan njuta lite mer av promenaderna, nu är det så jävla kallt och halt. Det är typ det enda jag gör på dagarna: är ute och går med vagn och hund.
Är så sjukt imponerad över kroppen! Min mage var borta efter drygt en vecka, nu ser den ut som innan. Alla de 10 kg jag gick upp är borta. Galet hur fort kroppen återhämtar sig och kommer tillbaka.