Det här med namn...

Att ge sitt barn ett namn som det ska leva resten av sitt liv med är jättesvårt. Hur ska man kunna bestämma sig för bara ett namn när det finns så många fina? Och hur vet man att det är det rätta namnet för all framtid?
 
Jag skulle aldirg kunna bestämma ett namn för vårt barn redan nu, man måste ju se personen i fråga innan jag vet vilket namn som passar...men vi har en lista med namn som vi båda gillar och kan tänka oss. Sen kanske det inte ens blir något av dem utan ett helt annat när vi väl får se vem som legat inne i magen. Det återtsår att se, spännande.
Det blir i allefall bara ett namn, inget mellannamn och inget dop. Sånt krafs stuntar vi i! Vi lägger allt krut och alla kort på ett rikigt fint namn istället:)
 
Vår lista på tjejnamn:
 
Minja (ett gamalt favoritnamn hos mig som hängt med sedan många många år)
Nova (gillar att det rä lite coolt och hårt)
Bonnie (tycker det är ett fräckt namn som passar en fräck tjej)
Lejha/Leija (Är osäker på stavningen...Jonas val av namn, jag tycker att det ok men kanske inte mitt första val)
Havanna (har aldirg varit på Kuba men gillar namnet, dock kanske det är lite långt).
My (kort, enkelt och gulligt)
Bell/Belle (sött namn som passar en söt unge, men mamma säger att det blir för mycket Disney...)
Juni (gillar sommaren coh detta är ett fint namn som ger mig sommarkänslor)
Zelda (En av kattungarna fick det namnet och jag tytcker det är fint)
 
Vår lista på killnamn:
Bill (Efter min morfar, även Sanders andranamn. Tycker det är ett tufft namn med gamla anor)
Iggy (Tänker på Iggy Pop och gillar att det är ett kort och häftigt namn)
 
Killlistan är som ni ser kort! Beror givetvis på att det är en tjej i magen (om man kan lita på ultraljudet, jag är inte helt 100...) men också för att jag tycker det är mycket enklare att hitta fina tjejnamn. Pojknamn är svårt, finns bara ett fåtal som jag gillar och kan tänka mig.
 
Har ni som läser några fler tips att ge oss på passande namn? Vi gillar som ni ser lite mer udda och ovanliga namn men det får absolut inte vara töntliga eller löjliga. Det ska vara ett fint men ovanligt namn, inte konstigt bara för att det ska vara just udda.

Vecka 38, bara 20 dagar kvar

Endast 20 dagar kvar nu om man ska gå på det beräknade födelsedatumet. Men vet ni att bara drygt 4.5% av alla barn föds på det bf datumet!? Chansen att det ska bli just den 30/1 är alltså minimal. Jag siktar fortfarande på den 18:e men vi får se...
 
Kan fortfarande inte släppa att jag fick en babyshower i helgen, det är ju helt sjuk kul! Är så glad över allt fint jag/vi fick och hur bra de hade styrt upp hela kvällen. Pyntet i vardagsrummet tog jag ner först i går kväll då ballongerna började bli lite trötta ha ha. Men tänkte eventuellt återanvända några av sakerna i barnrummet. Bla en vimpel och några pompoms i papper.
 
I måndags var vi och hämtade vår vagn som kommit. Hannah hade monterat den och packat den full med alla tillbehör. Jag har nu bla också ett grått tyg så om jag tröttnar på det helsvarta till våren coh sommaren kan jag byta. Har också en sommarsufflet, en kaffehållare, mobilhållare, åkpåse mm. Hela bilen var full när vi åkte därifrån.
Vagnen är snygg för att vara just en vagn men alltså det är ju inte fancy med vagnar direkt...Det är inte som bilar som är snygga att se på och roliga att köra. Det är mer något som man måste ha och då är det lika bra att gå på det bästa och snyggaste man kan hitta enligt mig.
 
Alltså jag tror inte ni förstår hur mycket jag längtar efter och saknar mina vanliga kläder! Jag har inte kunnat ha vanliga byxor på flera månader, inga toppar, tröjor, linnen eller skjortor har passat på evigheter och det är bara ett fåtal klänningar och kjolar som jag kommer i numera.
Nog för att det är väldigt skönt och bekvämt med mudd i midjan på byxorna, stora pösiga tröjor, långa linnen som täcker magen och skjortor som är oversice. Men det är inte så himla roligt eller smickrande att hela tiden gå runt som i ett tält.
Nu vill jag gärna ha tillbaka min kropp så att jag kan få på mig mina vanliga kläder igen. Det kommer ta x antal veckor det fattar jag ju, men om jag bara kan bli av med den hårda kulan på magen så är jag ett steg närmare...
 
Kommer såklart/antagligen sakna magen när den väl är borta så försöker njuta av den så gott det går. Istället för att tänka att den är stor, ful och i vägen så försöker jag se det positiva med att den är där!  Försöker se det mysiga i alla sparkar och rörelser. Inte helt lätt men jag gör så gott jag kan. Det här med att vara gravid är som jag sagt innan inget för mig, men jag ska den här sista tiden göra mitt yttersta för att ta vara på varje sekund, njuta och tänka glada tankar!
 
Jag börjar bli sådär sjukt trött igen, inte som det var den första tiden men nästan lika illa. Hade jag kunnat och fått hade jag sovit middag 2 timmar varje dag. Försöker vila när jag kommer hem från jobbet men det är inte alltid det går. Sover så extremt dåligt varje natt, men börjar bli van nu så det är som det är. Är dock som död när klockan ringer och det är dags att gå upp...Längtar till helgerna så att jag får sova ut och kan vila när jag vill!
Varför gör kroppen såhär, varför kan jag inte få sova en hel natt? Det är ju nu jag behöver vara som mest utvilad, hur ska jag annars klara en förlossning och en nyfödd unge? Det mest logiska borde vara att jag sover extremt mycket och extremt bra såhär de sista veckorna, så att jag kan vara utvilad och fulltankad inför det som komma skall. Men nej, tydligen ska jag nu vara som tröttast och lida av extrem sömnbrist. Konstigt!
 
 
 
 
10/1 2018
 
(Katterna är så roliga, de vill alltid vara nära och helst i vägen. Varje gång jag försöker ta en bild på något hemma så kommer de och vill vara med. Är det inte den ena så är det den andra eller båda två. Älskade hårbollar!)

Vecka 37 (36+1)

Då är det januari och jag befinner mig nu i vecka 37, 36 fulla veckor + 1 dag. Det är 26 dagar kvar till bf och 9+,7% av graviditeten har passerat. Hur sjukt?
 
Jag mår fortfarande oförtjänt bra! Sover dock extremt dåligt och börjar bli rejält svullen om fötter, anklar och händerna, framförallt på eftermiddagar och kvällar. Har jävligt ont i mina fingrar också, i själva lederna. Värst är det på natten och morgonen, då kan jag knappt böja fingrarna. Har noll kraft i händerna och de värker nästan hela tiden. Undra vad det beror på och hur kan kan bli så?
Unnade mig fotvård i går och det var verkligen välbehövlig. Nu har jag bebislena fötter som Jonas ska massera varje kväll:) 
 
Magen börjar se groteskt stor ut nu, nästan så att det ser osmakligt och lite äckligt ut....Den var som finast/sötas där i vecka 20-30 ca. Nu ser den mest sjukligt spänd och stor ut. Naveln pekar rakt ut och jag har en mörk sträng som går över hela magen, inte så smickrande precis ha ha. Huden ser ut att kunna spricka när som helst. Har dock inte fått några bristningar än, hoppas att det håller i sig och att huden kan hålla ut i ett par veckor till.
 
Eftersom jag bokat att föda den 18:e så ska jag den 16-17:e börja prova på alla de där knepen som man hört ska ska kunna sätta igång en förlossning. Så som massera fotknölarna, dricka ett glas champange, gå i trappor, ha sex, äta ananas och gå pomenader mm. Jag ska testa allt!
Många är dock skeptiska till mitt val av datum och tror istället att det blir en bebis först i februari. Hoppas de har fel! Vore så skönt att bli av med magen asap.
 
I övrigt finns det inte så mycket mer att säga om det hela. Dagarna rullar på, jag mår prima, bebisen växer enligt kurvan hos barnmorskan och hjärtat slår fint. Jag känner bebisen extremt mycket, rätt som det är kommer det en fot/ett knä/en armbåde eller vad det nu är och liksom trcyker på magen. Det blir som en hård knöl som pekar utåt och som känns, kan göra väldigt ont till och med. Men hellre att den rör sig och det känns obehagligt och gör ont än att jag ska gå runt att nojja över att bebisen dött...Den oron har förresten släppt en del nu. Även om jag vet att allt kan hända och att inte alla graviditeter slutar lyckligt så finns det inget jag kan göra åt det! Det är bara att go whit the flow, ta kloka beslut och leva på som vanligt.
 
Har svårt att säga hon till bebisen även om de sagt att det är en tjej. Jag är inte helt övertygad, utan tänker att det skulle kunna titta ut en pojke lika gärna, även om den risken är liten. Ibland säger jag hon men oftast bara den. "den" känns lite opersonligt men samtidigt är det svårt att vara mer personligt med någon som man aldirg sett eller mött...
 
Ja just det får barnvagn mm som vi beställt ska hämtas den 8/1 och det ser jag fram emot. Känns lyxkigt med en helt ny vagn som man själv valt och färgsatt:)
Vart ska den stå när den inte används? I vår minimala hall, i källaren dit det är två trappor? Nej, jag tror den får bo i garaget och att man bara bär upp liggdelen+skötväskan när man går in. Men det kanske blir jätte krångligt och jobbigt? Men det känns lika jobbigt att ta den upp och ner för våra trappor. Det där löser sig när det väl är dags, det får bli bra oavsett hur vi gör...
 
4/1 2018