misspinklady

Oj oj oj vad tiden springer ifrån mig just nu. Befinner mig i vecka 33 (32+2) nu och det börjar verkligen kännas att det bara är några veckor kvar nu.

Drabbas av sån sjuk halsbränna till och från, är stel som en 80 åring och sover väldigt dåligt varje natt. Kommer inte ihåg sist jag kände mig utvilad och pigg. Är värst på morgonen och eftermiddagar, där emellan är jag pigg och mår bra. Har dock ont i fötterna och även händerna, de svullnar upp, blir varma och ömma. Inte hela tiden utan till och från.

Men jag klagar verkligen inte, har det väldigt bra och mår på det stora hela bra i både kropp och själ. Det är inte kul att vara gravid men det är heller jättekrävande (säger jag nu, vänta ett par evckor till ha ha) tycker jag. Är noga med att tänka positivt, se det från den ljusa sidan och försöker bortse från det jobbiga och negativa. Något som är svårt eftersom jag inte känner mig helt tillfreds med min situation. Men om jag hela tiden kände efter hur jag mår, hur trött jag, hur ont jag har är osv hade jag gått under för länge sedan.

Däremot känner jag ibland att jag svikig mig själv och kan bli ledsen över det. Många säger att "livet börjar efter man fått barn, vet inte hur jag kunde finna glädje i mitt liv innan jag fick barn bla bla bla". Men för mig är det verkligen inte så! Jag är och har varit otroligt glad och nöjd med mitt liv och min livssituation, har inte velat ändra på något. Kan inte tänka mig att jag kan bli lyckligare och därför känns detta extra svårt och tungt ibland när jag tillåter mig själv att känna efter. Tänk om det bara blir värre nu? Tänk om går det utför och jag kommer ångra mig? Hur kunde jag svika mig själv och min egna vilja på detta sett?

Men i nästa sekund känner jag lycka och förväntan inför det som komma skall. Tänker att va fan om alla andra klarar detta så ska väl även jag göra det!

 

Har också fått extremt många tankar om att barnet i magen kommer dö. Kan inte låta bli att läsa om dem som tvingats föda sina döda barn och sedan begrava den. Därför blir jag lättat varje gång jag känner en spark för då vet jag att hon lever. Jag vet att man inte ska tänka såhär, Jonas säge åt mig att sluta men jag kan inte. Tänker flera gånger varje dag att tänk om hon dött i magen....usch måste sluta. Så har det inte varit innan utan det kom nu för nån vecka sedan.

 

Känner mig väldigt stor och tung nu men jag inser ju att det är inget mot vad som komma skall. Tänker varje dag när jag kravlar mig ur sängen att nu kan magen inte växa mer, det går bara inte. Men jo det kommer gå. Ligger strax över mitten på kurvan men många tycker att min mage är liten. Själv känner jag mig enorm. Har inga snygga kläder att ta på mig längre utan känner mig ful hela tiden, trots att jag får många komplimanger om att jag ser ut att må bra, jag ser pigg ut osv. Det tackar man för:)

Har gått upp 8 kg i vikt såhär långt vilken jag är glad över, det hade lika gärna kunnat vara 18kg och då hade det verkligen varit tung. Hoppas att jag stannar under 15kg totalt, mer orkar jag nog inte bära.

Ser fram emot att bli av med magen och komma tillbaka till min vanliga kroppsform. Inser att det kommer krävas mycket av mig för att min kropp ska bli som förr igen ,men jag ska verkligen försöka. Ser ingen prestige i att bli smal fort utan vill helt enkelt bara bli mig själv igen i mina vanliga kläder.

 

Ja det var väl en sammanfattning över vad som rör sig i mitt huvud just nu. Vad gäller hemmet så börjar barnrummet ta form, det går framåt men är långt ifrån klart! Har köpt skötbord och en bedside säng på blocket, ärvt spjälsäng från storebror men allt annat har vi köpt nytt. Bra att man kan fynda på nätet och ärva och inte behöva köpa allt nytt, det har blivit dyrt.

 

23/11                                                                  7/12