misspinklady

Hur som helst, idag är det fyra veckor sedan jag låg där på förlossningen med en nyfödd, blå, slemmig,  ihoptryckt unge som just lämnat min kropp. Där och då kände jag mig oövervinnerlig och starkast i hela världen, jag hade just överlevt en förlossning. Har aldrig kännt mig så levande som just då.

Den känslan finns inte riktigt kvar...Nu handlar det mer om att överleva vardagen, få tillräckligt med sömn, fylla mammadagarna med något vettigt, hinna med hemmet, ha tid för hunden, ge Jonas uppmärksamhet, tillbringa tid med vänner osv osv. Jag är inte ett stort fan av just det här med att vara hemma med en nyfödd känner jag...

Det är både tufft, tråkigt och jobbigt att vara hemma själv hela dagarna men samtidigt älskar jag såklart Minja över allt annat så jag skulle göra allt för henne. Men jag var inte beredd på att första tiden hemma skulle vara så påfrestande.

De två första veckorna var hemska, då hade jag dagliga sammanbrott och undrade vad fan vi hade gjort!? Hur kunde livet bli såhär upp och ner och i kaos. Så känner jag inte längre utan nu är jag van.

Det kommer såklart kännas bättre och bättre ju längre tiden går och det är ok att inte älska första tiden. Jag var nog bara oförberedd.

Nu ser jag fram emot våren så att jag kan njuta lite mer av promenaderna, nu är det så jävla kallt och halt. Det är typ det enda jag gör på dagarna: är ute och går med vagn och hund.

Är så sjukt imponerad över kroppen! Min mage var borta efter drygt en vecka, nu ser den ut som innan. Alla de 10 kg jag gick upp är borta. Galet hur fort kroppen återhämtar sig och kommer tillbaka.