Är det såhär det ska kännas?!

Alltså shit vilken panik och ångest jag känner över vårt husköp. Jag ångrar mig verkligen inte och jag VET att vi kommer fixa detta och att huset kommer bli tipp topp och när vi är klara. Men just nu, i detta ögonblick så känner jag mig rätt uppgiven över det vi har framför oss.
 
I huset är det nu en enda röra av saker, kartonger, möbler, kläder och annat smått och gott. Bara det gör mig tokig. Jag vet inte i vilken ända jag ska börja sortera, vart jag ska lägga allting eller hur vi ska organisera det.
 
Sov skit dåligt i natt och låg bara och tänkte på hur detta ska gå, hur dyrt det kommer bli, hur Shabby kommer ta det här med flytten, om Döden fixar att bo här med oss utan att springa hem osv osv. Det bara malde på i skallen så idag är jag helt slut och trött.
 
Kan dock säga att jag älskar huset, det är så mysigt och utsikten in mot stan är grym! Trädgården är precis lagom, ytorna är ljusa och stora och jag trivs redan. Men hjärnspökena sätter stopp och jag kan inte riktigt njuta av att vi faktiskt har flyttat, vi har köpt hus och vi har en helrenovering framför oss. Är det sant, händer detta på riktigt?
 
Är det verkligen såhär det ska kännas när man bott första natten i sitt nya hem?
Utikst in mot/över stan och centrum. Gillar att läget är öppet och högt, och att det inte ligger något hus framför oss:)