Shabby
Tänk att den här 28 kilos klumpen om knappt två månader fyller 2 år. Tiden går så otroligt fort fram. Minns det som i går när vi för första gånger åkte och hälsade på henne och hennes 9 syskon. Hur kär och galen jag blev i den söta lilla valpen som mer såg ut som en spargris än en hund.
Hur lycklig jag var när jag åkte ner till Ängelholm och hämtade hem henne, hur hon när hon endast 12 veckor gammal valp våran för alltid. Hur jag från första stund och älskat ihjäl henne.
Jag älskar henne så mycket att det gör ont inombords och jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan henne. Mitt liv hade inte varit komplett.
När folk pratar om moderskänslor och kärlek som inte går att beskriva till barn så fattar jag inte alls hur de tänker. Hur kan man vilja ha barn? Hur kan skrikiga, jobbiga, ouppfostrade, ner bajsade och tidskrävande ungar som fuckar up ens vardag totalt få en att känna så? För mig är det obegripligt, totalt obegripligt.
Men när det kommer till djur (nästan alla djur), oavsett om de är mina eller inte så känner jag just så! Jag blir varm i hjärtat, jag ler inombords och jag skulle rädda ett djurliv framför en annan människa om jag var tvungen att välja! Säkert sjukt för många, lika sjukt som att jag inte kan fatta hur man kan vilja ha barn men vi är alla olika.
Djuren är mina barn och Shabby är min bebis♥
