misspinklady

Den här veckan har jag varit sjukligt trött och på dåligt humör. Jag tycker inte att något känns roligt och jag vantrivs hemma just nu. För tillfället vill jag inte ens åka hem och se röran, för jag blir bara galen av att se skiten vi bor i. Jag vet att det är tillfälligt, att det blir så när man renoverar och bygger om hemma, att man får räkna med det och att det snart är ett minne blott bla bla bla... Men just nu hjälper de tankarna inte!

Jag har inte ett kök att laga mat i, saker ligger huller om buller, det är byggdamm precis överallt och trots att jag dammsuger så är det lika dammigt om två timmar igen. Har försökt att inte lägga någon energi på hur det ser ut och hur rörigt det är, man just nu går det inte att låta bli. Bara jag stiger innanför dörren så vill jag gå hemifrån igen!

Jag vet att den här känslan kommer avta och att det snart känns bättre igen, men just nu vill jag bara ha tillbaka mitt hem! Ett hem att trivas i och kunna bo i. Längtar ihjäl mig efter vårt nya kök och att saker och ting ska bli normala igen.

Jonas håller humöret uppe hela tiden och jag fattar inte hur han orkar. Hur orkar han stå i den här skiten varje dag utan att spy och vilja hänga sig från taket? Själv vill jag knappt åka hem från jobbet för jag vet vad som väntar. Jag är mäkta imponerad över hans tålamod och positiva energi, önskade att jag hade lika lätt att se hela den här resan som något roligt och glatt. Jag tycker såklart att det är roligt men nu vill jag få klart allt och kunna leva och bo i huset som vi har kämpat så länge med att få klart. Vill ha vår belöning nu. Vi har snart bott här i ett år och ändå känns det inte som vi bott här utan som om vi arbetet här, detta är inget hem utan en byggarbetsplats. Vill se ljuset på andra sidan tunneln...