Ju mer jag tänker på det, ju mer inser jag att jag och Jonas verkligen har det perfekt. Hur kan två människor som passar så bra ihop hitta varann i denna stora värld? Är det inte förvånande...

Är glad över att vi har ett gemensamt liv men ändå varsitt på samma gång. Att vi hittar på saker utan varann, att vi har våra egna intressen, våra egna vänner och egen tid. Det är jätte viktigt!

Jag hade blivit galen om Jonas hade varit en sån där kille som alltid måste veta vart jag var, vad jag gjorde, vem jag var med, när jag skulle komma hem, hur länge jag skulle vara borta osv. Hade aldrig klarat av det! En del skulle säkert kalla det att "visar att man bryr sig",men för mig är det kontroll. Och jag hatar när någon annan ska ha kontroll över mig.

Jag kan vara ute en kväll/natt med vänner, sova över hos mamma/någon kompis, gå ut och käka eller hitta på annat och jag vet att Jonas kommer låter mig vara. Vi ringer säkert till varann eller skickar ett sms under kvällen men thats it.
Jag skulle aldrig få för mig att hålla på och ringa Jonas när han är ute och festar för att kolla läget, se hur han mår, när han tänker komma hem. Han kommer när han kommer och jag skiter väl i vart han är eller med vem. Så länge han inte gör något olagligt, något som skadar honom eller någon annan eller kladdar på andra tjejer så bryr jag mig inte. Jag vill att han ska ha kul och jag har annat att tänka på än att hålla koll på vad han gör.

Klart att jag bryr mig om hans välbefinnande och det är inte så att jag är ointresserad av hans liv, men jag ger det utrymme som jag själv kräver.
När vi båda var utomlands i sommar, på varsitt håll, utan varann så var det klart att jag saknade honom. Men lagom mycket. Att vara ifrån varann är bra på sitt sätt, för då hinner man längta, och då uppskattar man mer det man har.

Kommer ihåg när jag bodde hemma och jag alltid retade mamma och Gunnar för att de var så löjliga som ringde varann när de var på väg hem, bara för att prata lite och för att säga att de snart skulle komma hem. Jag tyckte det var så konstigt att de ringde och sa det, när de ändå snart skulle vara hemma. Onödigt liksom... Mamma sa då: Sådär kommer du också bli sen...Men nej, mamma jag är faktiskt inte sån! :)


My darling!