misspinklady

Det sägs att jag är känslokall, hård som sten och har svårt för att visa känslor. Det håller jag inte med om! Jag känner ingen annan som kan bli lika, arg, sur, glad eller lipa som en barnrumpa, som jag själv! När jag blir arg, är jag vansinnig, när jag blir rörd får jag tårar i ögonen, när det är lyckligt eller vackert så gråter jag, när jag blir ledsen blir jag arg och när jag är glad så skrattar jag. Det är väl att visa känslor!

Sen att jag inte är sån där som kommer dragandes med mina bekymmer och ska "prata ut", "vädra min tankar" eller annats krafs. Sånt där har jag svårt för. Alla andra har liksom fullt upp med sina egna bekymmer och problem så varför då tynga ner dem med mina i-lands problem?! Det finns ingenting som jag inte kan lösa själv!

Dessutom är jag bra på att dra på mig massa känslor som jag håller inom mig, som jag i tysthet bearbetar och rätt som det är så utlöses en explosion då allting bara bubblar ur mig. Istället för att ta tag i problem så bär jag omkring på dem och när måttet är rågat så skriks dom ut i ilska. Ingen bra egenskap, jag vet. Men det är sån jag är. Det är min personlighet, en personlighet jag inte skulle byta bort mot någonting annat. Jag hade kunnat vara en sån där tyst, grå mus som varken sa bu eller bä, som åkte med strömmen och som tyckte precis som alla andra, som inte vågade ta ståndpunkt, inte vågade visa sina åsikter, inte vågade vara rak och ärlig...Hur kul hade det varit!?

Att jag är långsint som få är också det en utav mina egenskaper som jag egentligen inte är speciellt stolt över, men som jag lärt mig leva med. Önskar att jag hade kunnat förlåta på ett ögonblick, gå vidare och lämna att gammalt bakom mig. Men det går inte! Istället måste jag få vara arg, ledsen, upprörd och besviken ett tag för att det ska kunna gå över. Jag måste få ta avstånd, visa att jag inte accepterar det som hänt, visa att jag är stark som klarar mig själv och måste få bearbeta saker och ting i min egen takt. Att bara säga förlåt och sen låta det bero ger mig ingenting eftersom en lösning inte har nåtts. Att istället visa vad man tycker, säga det, låta motparten säga sitt och därefter ta avstånd för att tänka igenom och hantera händelsen ger mig mer. Det är först då jag kan få ut någonting positivt av mina misstag/snedsteg eller vad det kan vara....